http://blices.se/

Alice Haglund

Jag är fast och förlamad

Allmänt Permalink0
Hejsan.
Vad ska jag säga..? Jag har precis varit på bup. Eller jag har precis kommit hem från bup. Detta är mitt tredje besök där. Jag pratar med 2 jätte bra tjejer. Det känns som att de är där för att hjälpa mig, som om det bryr sig. Det känns inte som att de gör detta bara för att det är deras jobb, om ni förstår. De anser att jag behöver terapi en gång i veckan, så då får de va så. Vi har dock redan börjat med en behandling, psykoterapi och kognitiv beteendebehandling. Jag har en diagnos som kallas PTSD, eller posttraumatisk stressyndrome. Hur känner jag inför det? Det känns inte bra alls, men samtidigt känns det bra att vi kommit fram till något, att vi har något att jobba på..
Men det är alltid lika jobbigt att fara till bup, ångesten efter.. Det är som att riva upp gamla sår då jag är på bup och bara grejen att fara till Lycksele är kämpigt. Kämpigt då jag ständigt är rädd i Lycksele. Jag är rädd för endast två personer och de ska ju såklart bo i Lycksele.. Vet inte om jag berättat detta men.. 2013 så hade min syster precis träffat en kille i Lycksele, hon skulle hälsa på honom och sova hos honom en natt. Men han jobbade hela dagen så hon ville att jag skulle följa så hon inte behövde vara själv under tiden som han jobbade. Såklart följde jag med henne. Senare på kvällen så vill de ha lite ensam tid så hon ville att jag skulle sova hos en kompis. Jag kände inte så många där då. Det var motorveckan förresten. Iallafall, det var en kille som jag pratat med i kanske en månad. Jag frågade honom om jag kunde vara med honom och hans kompisar. Det gick bra. Så jag träffade dem och vi gick till någon sten vid hotellet. Där satt vi och bara snackade. De drack och han gav mig en cider. EN cider och jag hann bara dricka några klunkar innan allting svartnade.. Jag minns inget efter. Jag vaknade naken i hans säng. Han låg brevid mig och sov. Hans säng knarrade jätte mycket, bara jag rörde mig lite så knarrade det. Jag smög så försiktigt jag bara kunde, tog mina kläder och sprang. Jag sket i om jag var naken, jag sprang bara. Jag visste inte vart jag var eller vad som hänt. När jag sprungit långt ifrån hyreshuset så ställde jag mig bakom ett annat hyreshus och klädde på mig. Jag ringde min syster och sa "du måste hämta mig, jag vet inte vart jag är men det är en skylt som det står blablabla på." Kom inte riktigt ihåg vad de stod på skylten men. Senare den dagen så skickar den där killen nakenbilder på mig och säger "du måste göra som jag säger för annars sprider jag dessa bilder", Gör det svarade jag honom. Jag ville inte fara och kolla mig på sjukhuset om han gjort något, för jag ville inte veta. Jag ville inte veta om han gjort något för jag var rädd. Jag vet inte än idag vad som hände. Men kanske bäst så. Den där killen är jag iallafall väldigt rädd för. Nu har jag iprincip ett mentalt breakdown så måste avsluta här.. pusshej.
Till top