http://blices.se/

Alice Haglund

Den absolut mest efterfrågade inlägget, lades ut [2013-03-09 kl.20.53]

Allmänt Permalink0

Mellan liv och död var min historia (Min dagbok)

 

Hon va en gång en svarthårig flicka. Hon va så vek och tunn att spökena kunde ta henne. Alla hennes nära och kära bara svek. Hon va så liten. Vid 5-6 års ålder, frågar hon sig själv "vad har jag att leva för?" och vid 10 års åldern, försöker hon strypa sig med snöre. Allt mörkna och blev suddigt. Hon vaknar rädd och skakande. Hon misslyckades. Nya ärr kommer för dagarna som går. Musiken får henne sämre. Folk röker och super och knullar men vilken 12 åring börjar? Så mycket alkohol som slang ner i halsen på henne, så mycket rök som for i lungorna hennes. Hon brukade sitta vid elden och sniffa bensin enda tills hon blev hög. Allas mardröm var hennes verklighet. Folk förstod att något var fel. Men ingen tog tag i det hela, de släcker lampan och glömmer. Småsaker blev stora problem.

Hon hade världens bästa familj som kunde få fram ett leende på henne då allt var värst. Men så en regnig dag sprack den. Modern var på ett galet humör. Fick för sig massor. Sprang runt i samhället som ett monster och skulle döda hela bunten. Moderns familj, hennes vänner och alla.

Hon knöt sig bundet till hennes enda vän. Hennes bästa vän, hennes allt. En vacker dag fann hon henne i sängen med hennes pojkvän. Där dog den vänskapen. Men den lilla flickan var så trött och less på ovänner och att måste somna och känna sig hatad. Hon förlät. Men kompisen svek henne en gång till. De tröttnade hon åxå på. Pojken och kompisen var över.

Hon fick så dåliga rykten. Hennes vänners föräldrar förbjöd barnen att vara med henne, hon var för farlig och dålig för dom. Hon fick rykten om kallad slampa och knarkare. Hon planera att leva upp till rykterna, men de blev inte av. Men hon prövade. Hon förlät hennes mor och hälsade snarast på. Modern får ännu ett galet humör och börjar misshandla henne. Hon förstod ingenting. De hade kul och fiskade ute på sjön, då moder gick lös. När de kommit närmre land springer hon ut mot tågspåret. Hon springer flera mil för att komma hem till moderns hus. Där hon sedan packade sina saker och flydde. Flydde ut i skogen. Ringde samtal om skjuts hem till hennes far. Hon kom hem med röd, blå, gult ansikte. Efter all barndom hon kommer i håg var bara hur mamman slog henne, slog henne med en hoprullad mångsidad tidning eller piska henne med en blöt handduk. Mitt i natten efter stora bråk mellan föräldrarna kunde modern komma och slita ut henne och hennes syster ut, ut i den iskalla mörka vinternatten. De stod i nattlinne och trosor, bara fötter. Med låst dörr, fick de sitta och vänta. Pappan var hjälplös.

Alla hemvideor de såg, grät de till. Hon var så ensam och rädd. Hon blir äldre och mognare. Hon blir kär och lycklig, hon hittar sin väg. Vägen tog slut och hon ramlar. Ensam igen. Under månaders ensamhet inlåst själv på rummet och ihopkrypen vid sängkantens hörn, har hon tänkt. Varje dag som gick, satt hon och tittade ut. Ut genom fönstret och såg hur världen passerade. Hon brukade titta upp mot stjärnorna och drömma sig bort. Hon kom till en plats där hon var så lycklig! Men med tiden blev det allt mörkare och dimmigare så hon kunde inte se stjärnorna längre.

En dag hittar hon en ny vän! En äkta vän. Kompisen blev hennes bästavän och ställde upp för henne i alla lägen. Hon får fler vänner. Inte så många men huvudsaken var att hon har en vän. Hon brukade säga "hellre en äkta vän än hundra falska". Men hon fick två äkta! De var som henne dröm. Pojken som krossade hennes hjärta miljontalsgånger, krossade i så små bitar så de var mindre än atomer, den pojken.. hade hon faktiskt inte kommit över. Sorgligt nog, men hon är förblindad till han, hon kanske är 14 men hon ser sin framtid med honom. Nån dag måste han väl sluta och nån dag kanske han inser att hon är allt han har.

Varje natt.. Varje natt är som en sorglig begravning. Hon bara ligger där, och lyssnar på depp musik och gråter. Gråter och gråter, tårar på tårar enda tills hon äntligen somnar. Den låten som gjorde henne mest ledsen var den låt som hennes förälskelse skickat till henne. Hon brukade kolla sig i spegeln, hon såg alltid en gråtande flicka. Ibland önskade hon att hon kände henne, ibland känns de som att hon gör det.

Men gissa vem flickan i historian är? jag.. Mina tårar blev vanligare än att andas, mina ögon värkte och tårarna blev blod. Varför spelar spegeln ett spel mot mig? Var gråter livet när döden alltid ler mot mig? Hur ska jag bete mig inför sociala sammanhang, när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band? Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött. Ögonen kan tindra och munnen le men inne i mitt hjärta kan inte se. Jag vill egentligen inte att folk ska veta att jag inte mår bra, det bruka bli deras problem då.. i fake it with a smile then everybody thinks im fine. Men har hållit det inne så länge, så de måste brytas ut. Jag kan le och vara glad innerst inne oxå, men de är inte ofta. ***** kan iaf få fram mitt skratt och leende. Häromdan kom en vän till mig som sa "Alice varför röker du? man dör i förtid då!"

 

-heh. thats the point. Blickarna och rykterna är som knivhugg i magen. De roliga är att jag äntligen är nöjd över mitt utseende, men när jag väl gör de klagar folk. Nu när jag ser mig i spegeln ser jag bara fel, spegeln pekar ut alla fel. Jag har vänner, riktigt bra vänner, än fast dom är bäst så förstår ingen av dom mig. Jag bara önska att någon kunde berätta för mig hur jag ska göra rätt, och att någon kunde säga jag förstår dig och verkligen mena det.

Skolan, på idrotten då vi har bad, när jag har kläder på säger dom men Alice va med du har fin kropp, då jag står där i bikini skrattar de. Ingen tänker någonsin på hur jag ser ut inuti, jag kan ju inte direkt säga att jag är "snäll" men jag är så långt ifrån dum som går. Utsidan, är viktig, men att klaga på ens utseende är fel, för alla vet att man inte får bestämma. När någon gråter är det inte för att den är ledsen utan för att den varit stark nog länge. Jag är den som alla kan prata med om de hänt något, jag finns alltid där. Jag säger "du klarar det, va stark!" när jag själv är svagast. När folk verkligen är taskiga och jag verkligen grina framför dom, eller bara blir ledsen säger dom "de var ju bara ett skämt" wihu, har ingen någonsin tänkt sig för och de borde ju fatta att om man säger "fyfan va ful du är" blir man ledsen, de är inget jävla skämt. Då alla skrattar då är det ett skämt. Och ni vet ju hur alkoholen fungerar, man blir helt lost och borta. Det är därför alkoholen får en inbjudan till min mage, för då glömmer jag allt bortom. Men jag ska ju skärpa mig och sköta mig. För att alla rykten ska försvinna, men de lär ta flera år..

 

Allt kommer bli bra, pfft känns inte så nu. Tystnad, ensamhet. De enda jag hör är hur hjärtat sakta slår. De enda jag känner är knivhugg i magen. Jag orkar inte. När jag väl kämpar och när jag väl byggt upp mig själv och ler, blir allt samma sak igen. Jag är trött på att måste vakna varje dag och måste bygga upp mig själv, varför? när jag ändå rasar ihop till skräp. Ingen hör mina rop på hjälp och ingen ser mina röda ögon. Mina tårar är vanligare än att andas. jag kan till och med glömma andas ibland, de är inte normalt. Imorgon tänkte jag vara en ängel och sköta mig men fan heller. Nu är jag less, ska lämna allting under en kväll men nästa dag kommer allt vara som vanligt. Varje dag i skolan känns som första dagen, alla blickar och snacket. Ingen kan få mig glad nu, ***** gick just ut ur mitt liv. De finns nog inget annat som är värre än det. Mina andra halva svek mig, jag är inte hel. All denna press.. Hur ska jag kunna skratta å va glad nu?

jag saknar ditt leende men jag saknar mitt mer. Han mitt allt min kärlek o bästavän, han betyder världen för mig, jorden går under för mig idag. Och alla dessa jävla rykten snälla lägg ner.. ett nytt har skapats "alice håller på med någon annan" fuckno jag älskar han och ingen annan. Men nu orkar hjärtat verkligen inte bli sårad mer. Hjärtat har blivit krossat i så många bitar så de är lika små som atomer. Idag eller bara för en stund sen, hände det, jag gick och gick o frös o frös, tårarna rann o frös till is. Allt blev suddigt och mörk, jag faller men reser mig, var så nära att svimma, svimma på vägen, kanske var de ödet. Nu är jag rädd för allt, jag vågar knappt titta mig i spegeln. Då jag gör det ser jag en flicka, hon gråter.

Jag känner inte henne men ibland känns de som att jag gör de. Jag har frågat mig själv länge, vad ska jag göra för att hon ska sluta gråta? jag får aldrig ett svar på det. Kampen för livet är förbi nu står jag i en annan värld, vilse på en väg som aldrig tar slut. Mellan livet och döden är nu tillbaka. Min mardröm blev verklighet. Om någon där ute hör eller läser, hjälp. Jag är så jävla rädd för allting nu. Hur kunde allt bli så fel. Jag kan inte ha en kväll med mina tjejer och ha kul, i början har vi kul o nästa sekund grina jag i famnen på dom. Papi pratade med soc igår angående mig, anmälan är avslutad och jag ska få prata med bupp wihu. De enda jag hör är mitt hjärta som bultar. Knivhuggen i min mage känns inte bra. Alla dagar är precis likadana. Jag kan aldrig gå en dag glad längre, jag försöker varje sekund och varje miljontalsstund men de hjälper inte. Jag dör sakta för alla som förstört mig så.

Glädjen kommer inte ofta men de gånger då den verkligen finns uppskattar jag. Ge mig nånting jag kan tro på, här inne finns ingenting. Var är min glädje och var är min kraft? var är dom drömmar som jag haft? Mitt hjärta sa bara fortsätt o lev. Men nu kan jag ingenting. Så släck alla stjärnor o få tyst på dom röster jag hör. Bränn mina tankar för jag orkar inte med dom mera. Jag hatar att ingen ser hur mycket jag bryr mig, hur myckat jag älskar. Än fast jag säger att jag älskar dig 267937150101927 gånger så betyder det ingenting för dig. Varje gång jag försöker flyga faller jag utan vingar jag känner mig så svag. Vad händer med världen vi lever i? Vad har jag gjort för att förtjäna denna olycka. Livet är som en lott jag fick nitlotten. Trodde jag vunnit biljonen men nä, fel som alltid. Alla gånger vänner sagt att jag bara jag är den enda och de vill mig allt väl men när jag verkligen behöver får jag ingen hjälp alls. Jag sitter ensam med tankarna till sällskap och gråten i halsen.

Vad hade jag förväntat mig? att allt skulle bli bra igen? jo trodde faktiskt de för en sekund men det börjar om, på samma ställe som första gången. Varje steg du tar när du går räknar jag. Se hur mycket jag bryr mig.. Varje steg jag tar, varje andetag, varje dag som går, varje gång jag ber tänker jag på dig. Detta handlar inte bara om hur mycket jag älskar honom, de är hur folk behandlar mig. Ingen kommer ta detta på allvar, ingen kommer fatta hur jag mår förens de är försent. Dagen då jag inte finns där längre kommer du nog ångra dig. Men jag gick aldrig, du lät mig gå. Jag menar folk behandla mig som rent ut sakt SKIT, trampar på mig som en jävla dörrmatta. Jag ber till en gud jag aldrig trott på, hör bönen. De släcker min låga.

Jag vill ändra allt, men ingen jävla människa kan berätta hur jag ska förändra mig för att folk ska vara nöjd. Om jag är mörkrädd? haha nä jag lever i mörker, en skugga till folket. Du brukade kalla mig din ängel. Du höll mig nära din kropp i dina armar, jag ville inte att du skulle försvinna, jag vill att du ska stanna och hålla om mig. Jag saknar dig. Åh som jag önskar att du kunde se, öppna ögonen och se hur mycket jag bryr mig. Alla kan öppna ögonen och se hur jag mår. Du gick din väg, nu ska jag gå min, men vilken väg? jag är vilsen igen.. De blir okej, du klarar dig. Vi kanske möts på mitten nån dag. Jag önskar att de var en mardröm inte min verklighet. Jag ligger o kramar om min jacka som luktar dig. Jag klämmer på halsbandet jag fick av dig, så hårt att mina händer gör ont. Tittar ut genom fönstret och ser hur världen passerar. Jag kommer ihåg hur tårarna rann ner från din kind, jag kommer ihåg då du sa lämna mig inte. Bara blunda, solen går inte ner, allt blir bra. Jag väntar på att vinden ska vända men pass på att vänta för de är motvind.

Alla minnena med dig dom snubblar snabbt förbi, du var så jävla mycket, du var allt för mig. Betyder ingenting längre. Jag gav upp, slutade kämpa. Snart kommer du krypandes tillbaka, kiss my ass, nu vill jag se dig kämpa, slita och grina. Säg inte att du älskar mig om du en dag hatar mig. Torka inte mina tårar om du en dag gör dom. Fånga mig inte då jag ramlar om du en dag släpper. Vilket håll snurrar världen? Jag är ensam, mrs Ensam. Har ingen. Jag fick ta all skit, jag fick stå upp för mig själv, men jag bestämde mig för att dra. Jag klarar inte av detta längre, jag ber folket att tänka på vad de gör och säger. Småsaker blir stora problem. Nu gråter jag dag, natt, morgon och kväll. Det är inte för jag är ledsen utan för jag varit stark tillräckligt länge. Immunförsvaret är borta och de minsta lilla och ögonen blir full av tårar. Jag kunde korsa öknen, en miljon mil är inget alls.

Jag går över spikar och genom elden för att vara där du är. Du sa att du inte vill ha något med mig att göra, fine jag låter dig va. Jag har låtit dig vara i över en dag nu, ni tänker säker "oooh woow en dag" men ja, de är svårt. Jag skulle låta dig va men istället skriver du hatmeddelanden till mig. Jag kommer ändå inte svara. All den tid då jag var beroende av dig, vilket slöseri med energi. Det enda du gjorde va att le och skratta medans du håna mig. Ena dagen är vi ovänner och nästa dag låtsas du som om inget hänt, de funkar inte så. Trodde du mognat på dig i 1,5 år men du är samma person som du va då. Nu för tiden är jag alltid ute å går. Tycker de är skönt och då kommer alla tankarna, men då kan jag tänka klart. Varje gång jag står på bron och tittar jag ner. Tänker ska jag hoppa? men jag får en klump i halsen. Inget kommer nånsin bli desamma igen, men jag längtar efter dig och jag saknar dig än. Jag ska skita i allt, men hur ska de gå när bara du finns i mitt huvud, allt jag tänker på är dig och de vi gjort. Vet du hur mycket skit jag tog emot för din skull?

vet du hur många vänner jag svikit för dig skull? mitt hjärta är öppet men alla bara strör salt. De gör ont och själen bara svider. Du såg mig innan någon annan sett mig, men jag förändrades sen dög jag inte åt dig. Nu lever du ditt liv o nu lever jag mitt. Man måste ta en dag i taget, och sköta sitt. Jag hoppas denna saga kommer få ett lyckligt slut. Åh få flyga iväg, o ta bort den smärta som jag har. Å inte fara tillbaka till skuggan. När livet sviker är de bra att vara två, men ena halvan av mig slutade förstå. Du är den bästa som hänt mig men även den värsta. Jag stänger in mig på rummet, känns tryggare när världen inget ser. Ärren är öppna sår. En dag en månad blir till år, men jag minns det som igår. Alla minnena ifrån våran tid, de va vi men nu är allting förbi. Jag vill inte att de ska var såhär men jag kan inte vara med dig heller. Allt blir bättre om vi låter varandra va, istället för att skriva hatmeddelanden.. Men förlåt.

Jag må kanske inte vara perfekt men jag är mig själv och de får faktiskt folk acceptera. Är jag ful? låt mig va de då, jag kan inte välja. Plastikoperera kanske? nej jag tänker inte göra det för att folk ska va nöjd. Och attityd och personlighet är inte samma sak, min personlighet är detsamma mot alla men attityden beror ju på vem du är. Jag kaxar inte mot folk utan anledning, jag kaxar inte över huvudtaget, jag bara säger emot. Som man ska, man ska säga emot om man inte tycker att det är rätt. Jag har inte så mycket mer att säga just nu. Men jag förstår om ni inte tar åt er av de jag säger ni tänker väl "hon söker bara uppmärksamhet" men jag kan ju inte bestämma om vad ni ska tro på, tro vad ni vill. Men detta är min sanning iallafall. Har du nån gång känt att ingenting känns rätt? Allt är bara skit, varenda jävel kollar snett. Har du bett om hjälp men ingen vill hjälpa? Hatar du livet är du trött på att vänta? Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig.

Fan, jag skriker efter hjälp, men ingen vill höra mig. För alla bara skrattar och pekar och snackar, folk trampar ner mig som en fucking dörrmatta. Jag ber till min gud om ett eget himmelrike för snart har jag livet på botten i Pinneviken. För alla mina spöken, de besöker min själ och förstör mina dagar. Fan jag önskar att du var här! Jag är fast här på jorden, besegrad av högre makter. Vill lämna denna världen, flyga högt över landet. Men mina vingar brast, mitt sinne blev fuckat. Ingen vill förstå, det finns ingen som fattar, hur det känns att leva ensam med känslan, alla hatar mig jag har aldrig blivit älskad. Vinden kan vända men pass på att vänta! Idag ska det hända jag är trött på att kämpa. Ställer en fråga, vad har ni emot mig? Jag svär jag talar sanning men ni vägrar att tro mig. Ser ni hur jag gråter, Ser ni hur jag lider? Tårfyllda ögon och ett hjärta som svider. Tillbaks till ruta ett, allt känns som förr, nu står jag här och bankar på livets stora dörr.

Jag sitter och drömmer, drömmer om hoppet. Jag drömmer att jag hoppar och det känns i hela kroppen, En kamp mellan mig, mig och mig och livet. Direkt när jag mår dåligt får jag nya mediciner. Jag älskar dig, jag hatar dig, jag saknar dig, jag glömmer dig. Jag älskar att hata dig och jag saknar att glömma dig. Jag fattar inte varför, jag fattar inte nu. Jag hade ju en livsglöd men den har brunnit ut. Vill du prata med Alice får du prata med hennes kista. För jag ser inget hopp nu, det försvann för längesen. Smärtan är min fader och döden min bästa vän. Jag har kämpat, förlorat, klättrat och fallit, från toppen till botten, jag är man utan framtid. Föraktar dig för att du har skapat mig, Och min spegelbild är krossad och min skugga hatar mig. Och hur ska jag klara mig? Ska skiten gå vidare? Jag är trött på metaforer som "livet går vidare.."! Har du nån gång känt att ingenting känns rätt? Allt är bara skit, varenda jävel kollar snett. Har du bett om hjälp, men ingen vill hjälpa. Hatar du livet är du trött på att vänta.

För alla trycker ner mig, jag ställer mig frågan. Finns ingenting kvar, ni har släckt denna lågan. Jag fäller mina tårar och detta är slutet. Sluter mina ögon och välkomnar ljuset. Men jag vet att han älskar mig, för han kommer ju tillbaka? eller han stannar ju iallafall. Allt kanske har en chans en då. Jag tror att allt kan bli bättre, om man bara vill de så. Men den stora frågan var, vad som fått mig att förtjäna allt detta helvete. Alla som hatat mig, kunde inte svara på frågan. Jag vet inte vad som är fel. Mitt liv var en jakt på döden. Jag fanns inte i denna värld, eller den andra världen. Vilse och ensam. Jag förstår inte hur man kan säga älskar dig till vem som helst. Älska är ett starkt ord. Hatar är ett starkt ord. Efter alla dessa år har jag levt skugga, skuggan till folket, skuggan till vår planet. Medicinen hjälper mig framåt. Psykologen finns där och stöttar. Men all dimma är inte borta. Ärren är bara sår. Men såren i hjärtat finns. Jag har börjat ta tag i livet och jag kämpar. Efter alla dessa år, har jag velat ha ett liv. Ett liv som alla andra. Jag vill kunna, le för första gången. Jakten på döden är förbi nu och jakten på livet har bara börjat.

 

 

Till top